Teckningar och drömmar

Derunder finnes
en menniskoboning. Främlingen och vägvisarn bana väg, stormen kullkastar
dem, de hjelpa upp hvarandra, de hinna småningom tälten.

Der är ljus och der är högtid. Tranlampan lyser, bröllop firas. Det är
den unga fjortonåriga Aikyn, som hennes fader sållt åt den vinde Mirgán.

Främlingen inträder. Inne är varmt. Imman bryter som en ström ut genom
dörren, men försvinner i snöyran. Får främlingen härberge?

Hvad vill främlingen på tundran? Främlingen är en stor herre, har många
papper, är väl zarens närmaste man? Skall han räkna renarna för att
lägga skatt på Samojeden? Främlingen säger, att han vill lära Samojedens
språk. Vill han trolla renarne från tundran?

Aikyn stiger fram på golfvet. Hon bugar sig djupt till jorden gång efter
gång. Hon sjunger med ödmjukt nedslagen blick.

"Hvart skall den arma föras, måste hon bort, måste hon bort till ett
fremmande hem? Måste hon bort från det gyllne hemmet, från fader och
moder?"

"O min fader, hvi sålde du henne, din hvita ren? Hon hade velat arbeta
för dig om dagen, om natten. Hon skulle ju dock varit värd, hvad hennes
lif kostade dig".

"Farväl min fader, som varit mig huld; farväl min moder, sörj dock ej
öfver droppen ur ditt hjerta! Farväl broder, ack, hvi skyddade du ej den
värnlösa? Farväl syster, ack, du arma vexer ock till qvinna!"

"Så fostrades jag i hemmet, som om jag varit en son, och jag var ju dock
blott en arm flicka. Nu måste jag bort, att bli tjenarinna åt en man!
Farväl du ljufva hem".

Åter bugade sig Aikyn djupt för den vinde Samojeden, så att pannan
vidrörde golfvet.

"Du, min herre, som råder öfver Aikyn, krossa dock icke den arma, som
din makt vore. Förakta icke din tjenarinna. Låt henne i ditt anlete se
en mild herres. Var ej sträng mot Aikyn, tala ej till henne som
snöstormen talar till drifvan. Så vis är ingen, att hon ej felar; men
Aikyn vill göra det bästa hon förstår. Vredgas icke, då hon felar".

Dagar gingo. Främlingen följde med till Mirgáns by och dröjde qvar bland
de många tälten. Han lärde sig Samojedens språk, och han hörde, huru
mannen talade till Aikyn som snöstormen till drifvan. Han såg huru hon
arbetade mera än trälinnans arbete, men aldrig erhöll ens så mycken
vänlighet som trälen.

Främlingen talade till mannen: "Var mild mot din hustru. Öfverhopa icke
den späda med det arbete, som vore dig sjelf för tungt. Bemöt henne
vänligt, hon är menniska som du".

"Skulle jag tagit mig hustru och betalt henne dyrt med trettio renar, om
icke för att ha någon, som hemtar mig ved och vatten och gör mina
sysslor?" Derpå slängde han till Aikyn ett afgnaget ben. "Se der, efter
herrn ber för dig, eljest hade du fått vara utan mat en dag till. --
Menniska, qvinnan? Åh, ett orent djur!"

Främlingen talade till Aikyn på drifvan: "Mitt hjerta lider af, att se
dig så ung, så fager, misshandlas värre än trälen".

Mildt slog Aikyn upp ögat och såg på den fremmande. "Främling, är du af
qvinna född, finns i ditt land icke qvinnor, efter du ömkar mig? Icke
har jag ju värre än andra qvinnor, det är så vårt öde".

"I mitt land finnas qvinnor, men de äro dock menniskor. Aikyn kom, följ
mig. Jag för dig till mitt land, du skall lära mig rätt Samojedens
språk, och om du än der måste tjena för ditt uppehälle, så blir du dock
åtminstone ej misshandlad".

Allvarligt svarade Aikyn: "Svårt är att bära misshandling. Den svaga
qvinnans mjuka hull bäfvar för att ristas med spjutspetsen. Hennes själ
bäfvar för det alltid skarpa ordet. Men det kommer deraf, att hon är
svag, att hon är dålig. Num har gjort henne så. Icke får renen klaga,
att menniskan misshandlar honom; icke får ripan klaga, att hon fångas i
snaran; icke får qvinnan klaga, att hon är en trälinna. Det är så
bestämdt. Mirgán har ju köpt mig dyrt. Kan han ej slakta sin ren, kan
han ej slå sin hund, har han ej rätt att göra, hvad han vill, med sin
köpta egendom. Aikyn är icke tjuf, skall icke bedraga Mirgán och föra
bort den han köpt".

"Vill främlingen medföra en, som lär honom att tala med Samojedens
tunga? I Aikyns hem finns en gosse, bjud honom komma. Han kommer gerna,
ty för honom vore det stoltaste öde nu blott fjellråttans på drifvan.
Han går hvart du vill, han är en död man. Sedan Aikyn såldes, är det
honom lika, huru eländigt hans lif blir; men han skall gå med dig, som
varit vänlig mot Aikyn".

Tvenne gånger hade tälten flyttats och till Mirgáns by återkom
främlingen. Han skulle nu fara hem till sitt land, och med honom följde
den unge Samojeden.

Åter svällde främlingens hjerta, då han såg huru Aikyn led. Han såg den
späda gestalten öfverallt fårad af ärr efter spjutet, såg den bleka
infallna kinden, den lutade gången. Han hade sett qvinnan vara träl
öfverallt, der han färdats; men dock rörde honom Aikyns öde mest.

Hans renar stodo förespända, han skulle resa. Mirgán var på jagt. "Aikyn
kom, jag betalar Mirgán trettio renar för dig, dermed är du löst. Du är
blott hans köpta trälinna, icke hans maka.