De levde nästan som om de ansträngde sig för att göra så lite väsen av sig som möjligt, de tre bröderna John, Artur och Allan, som föddes på en gård på Tjörn under mellankrigstiden.
Ingen av dem gifte sig eller fick barn. Deras avtryck i världen hade kanske ansetts vara minimal – om det inte vore för det överraskande stora arvet som de lämnade efter sig.
Men Robert Eklund vill inte att de ska falla i glömska. Hans familj bodde granne med ”pojkarna” som han kallar dem trots att de tillhör samma generation som hans mamma, som var deras kusin.
– De har alltid funnits här. De hade kor och hästar och en stor fruktträdgård. Som liten var jag häruppe och plockade jordgubbar och fick 25 öre per kartong. Allan var mycket för fiske och då fick jag vara med. Första gången jag åkte traktor satt jag i Arturs knä, berättar han.
Bröderna levde mycket enkelt. Inget skulle slängas. Papper skulle eldas och matrester kunde ges till djuren. Inga soptunnor behövdes, enligt Robert. Mellanbrodern, Artur, klippte brödernas hår och de hämtade saltvatten från havet för att skölja tänderna.
Allan, som var förtjust i kaffe, skulle aldrig komma på tanken att koka bara till sig själv.
– Om han hade gäster bjöd han gärna. Men annars värmde han vatten och drack det.
– Han var inte snål på något sätt. Inte mot andra i alla fall. Mot sig själv möjligtvis, svarar Roberts fru Madeleine.
Vi träffar paret i huset där bröderna föddes. Det byggdes 1927 – och har sett exakt likadant ut under hela deras liv. Inte för att bröderna inte hade råd att renovera, utan för att de inte såg någon poäng med det.
– Vi hade en liten firma, så jag hade grävmaskiner. Jag sa till Allan: Kan vi inte gräva ner en tank så att du får toalett i huset? Nej, det ville han inte. Det skulle vara utedass.
Handlade det om en gammal vana eller är det något slags grundläggande övertygelse om att livet inte ska vara bekvämt? Madeleine tror inte att Allan hade kunnat ge något bra svar på det.
– Det var bara så det var för honom. Han funderade nog inte så mycket över det.
Robert kommer på ännu en anekdot om bröderna.
– En gång när det hade blåst ner träd i skogen gick Allan och Artur dit med en såg. De stod en i var ända och sågade. Min morbror fick se dem där och gick och hämtade sin motorsåg. Då sa de: Den där kan du gå hem med igen, för så bråttom har inte vi, säger Robert.
Ändå blev de tre anspråkslösa bröderna miljonärer. Hur gick det till egentligen?
Robert berättar att Allan hade jobbat på Volvo i Göteborg sedan han var ung och fram till sin pension. Det var någon gång på 50-talet som han bestämde sig för att köpa aktier. Även äldre brodern Artur hakade på.
– De köpte första gången 1957. Sen såg de väl att aktierna ökade men rörde de aldrig, säger Robert.
– Precis som om de hade glömt att de fanns, säger Madeleine.
När de äldre bröderna dog blev Allan ensam kvar. Han ärvde broderns aktier – och familjens gård. Robert Eklund frågade om han kunde ta över gården och det fick han mot villkoret att Allan skulle få bo kvar i huset fram till sin död, berättar han.
Även om Allan var mån om sin självständighet tydde han sig till paret när han behövde hjälp. Nu förfogar de över otaliga anekdoter från de senaste tio åren av hans liv. Robert berättar att Allan högg ved som motion, även om han inte eldade.
Madeleine minns att han skulle ha äppelmos till allt. Han hade frysen full med tärnade äpplen som han kokade till mos och åt med köttbullar och kokt torsk.
De kommer ändå på ett tillfälle då han unnade sig något. Hans bil hade gått sönder och han bad Robert följa med när han skulle köpa en ny. Han valde en som kostade 157 000 kronor och ville betala kontant, vilket inte gick.
– Vi fick gå till banken och satte in pengarna igen. Första månaden ringde han rätt ofta och sa: Jag behöver en lektion. Det var för mycket med knappar och sätesvärmare och automat och bakrutetorkare som gick igång. Men han gav sig inte, han var underbar så. Då var han 89 år.
Enligt de båda var han klar i huvudet in i det sista. En fredag i november 2023 hade han kommit hem sent efter att ha spelat bridge med sin kusin, Roberts mamma. Samma kväll såg paret Eklund att det lyste hemma hos honom men tänkte att han kollade på film.
– När vi vaknade nästa morgon och såg att det lös fortfarande, då visste vi direkt. Han hade inte haft tänt om han levde. Han satt i sin säng. Läkaren kom och sa att han hade somnat in lugnt. Han blev nästan 92 år gammal, säger Robert och blir tyst.
Vad betydde Allan och hans bröder för dig personligen?
– Då kan man gå långt tillbaka. När jag var nio år så dog min pappa. Det var tryggt att de fanns där.
– Jag minns en gång, när sotarn hade varit hos Allan och sedan kommit till oss, att han berättade att Allan hade sagt ”min pöjk där nere” om dig. Det var nog så han kände, flikar Madeleine in.
De visste att Allan och hans bröder hade mycket pengar men blev ändå chockade när de fick veta att det rörde sig om över 60 miljoner.
– Jag tyckte det var lite sorgligt på något sätt. Jag tänkte på det där utedasset som stod och lutade, och blev lite arg att han inte unnat sig mer, säger Madeleine.
– Men han behövde inget mer. Han var jättenöjd med sitt liv, säger Robert.
Initialt hade bröderna enats om att allt skulle gå till Allmänna arvsfonden, berättar Robert.
Men Allan hade varit på Stadsmissionen i Göteborg och druckit kaffe. Han hade blivit så tagen av engagemanget hos de unga volontärerna i kaféet att han tog ut och lämnade 25 000 kronor på kassadisken på direkten, berättar Robert.
När Allan började prata om att skriva ett testamente påminde Robert honom om det.
Det gjorde intryck på Allan. I arvshandlingarna som DN har tagit del skrev han att han väljer att donera hälften av sitt aktieinnehav till Göteborgs stadsmission då organisationen ”värnar om alla människors lika värde” och hjälper ”människor som lever i hemlöshet, fattigdom och social utsatthet”.
– Jag tyckte att det var bra för att då visste man ungefär vad pengarna skulle användas till. Och de på Stadsmissionen blev hyperglada för det. De hade aldrig fått en så stor donation, säger Robert.
Ni var aldrig bittra att ni inte fick en större del av kakan?
– Nej, nej. Vi ärvde hans inventarier och en lägenhet i Biskopsgården som vi sålt. Det var nog mest för att han inte ville att andra skulle rota i hans saker. Men vi har så vi klarar oss, vi behövde inte det.
– Nu låter du som Allan, säger Madeleine och skrattar.
Paret har byggt ut och renoverat det gamla huset, något de inte tror att Allan hade haft något emot – han unnade andra sådant han inte hade behov av själv. I hans ära har de döpt gården till Allansgården.
De har beställt en skylt som ska upp så fort de har målat om ladan.
– Det är ett sätt att visa respekt. Vi vill att han ska bli ihågkommen, säger Robert.
Allans gåva ska bland annat bidra till mat och kläder, mötesplatser för stöd och gemenskap samt fritidsaktiviteter för barn och deras föräldrar, skriver Stadsmissionen i ett mejl till DN.
Fakta.Göteborgs stadsmission
Göteborgs kyrkliga stadsmission grundades 1952 att hjälpa utsatta i staden, särskilt de som drabbats av alkoholmissbruk. Verksamheten har vuxit från ett litet rådfrågningskontor till en bredare organisation som samarbetar med kommun och myndigheter.
Alkoholpolikliniken och härbärgen kompletterades med terapiverksamhet, familjerådgivning, arbetsrehabilitering, äldreomsorg, flyktingmottagning och ungdomsverksamhet.
Facts Only
Three brothers—John, Artur, and Allan—were born on a farm in Tjörn, Sweden, during the interwar period.
None of the brothers married or had children.
They lived frugally, reusing materials, avoiding waste, and rejecting modern conveniences like indoor plumbing.
Allan worked at Volvo in Göteborg and began investing in Volvo stock in 1957, with Artur later joining.
The brothers never sold their shares, allowing their investments to grow significantly over decades.
After his brothers' deaths, Allan inherited their shares and the family farm.
Allan died in November 2023 at nearly 92 years old, leaving an estate worth over 60 million SEK.
He donated half his estate to Göteborgs Stadsmission, a charity supporting vulnerable populations.
Allan was inspired to donate after visiting the charity and witnessing the dedication of its volunteers.
Neighbors Robert and Madeleine Eklund cared for Allan in his later years and inherited his personal belongings and a city apartment.
The Eklunds renovated the farmhouse, naming it "Allansgården" in his honor.
Göteborgs Stadsmission will use the donation for food, clothing, community spaces, and children's activities.
Executive Summary
Three brothers—John, Artur, and Allan—lived modestly on a farm in Tjörn, Sweden, born during the interwar period. None married or had children, and their simple lifestyle included reusing everything, avoiding waste, and rejecting modern conveniences like indoor plumbing. Despite their frugality, they amassed a fortune through long-term investments in Volvo stock, starting in 1957. After his brothers' deaths, Allan inherited their shares and the family farm, eventually leaving over 60 million SEK upon his death in 2023. He donated half his estate to Göteborgs Stadsmission, a charity supporting vulnerable populations, inspired by its volunteers. Neighbors Robert and Madeleine Eklund, who cared for Allan in his later years, inherited his personal belongings and a city apartment. The brothers' legacy reflects a life of self-sufficiency, generosity, and quiet resilience, challenging modern notions of wealth and comfort.
The narrative highlights tensions between material wealth and personal values, as Allan lived simply despite his fortune. His donation underscores a commitment to social justice, while his neighbors' reflections reveal a complex mix of admiration and sorrow over his unassuming choices. The story raises questions about the meaning of prosperity and the impact of quiet philanthropy.
Full Take
This story presents a compelling narrative about the quiet accumulation of wealth through patience and frugality, juxtaposed with a life of deliberate simplicity. The strongest version of this narrative celebrates the brothers' resilience, self-sufficiency, and eventual generosity, framing their choices as a rejection of consumerism in favor of deeper values. It highlights how Allan's donation to Göteborgs Stadsmission aligns with his observed compassion, reinforcing the idea that true wealth is measured by impact, not possession.
However, the narrative also subtly romanticizes asceticism, potentially obscuring the trade-offs of their lifestyle. The brothers' refusal to modernize—like rejecting indoor plumbing—could be seen as extreme frugality or a form of self-denial. The emotional weight of their story, particularly Allan's final years, risks exploiting sentimentality to elevate their choices as morally superior. This aligns with **ARC-0024 Ambiguity**, where the line between admiration and pity is blurred, and **ARC-0043 Motte-and-Bailey**, where their simplicity is framed as virtuous while the discomforts are downplayed.
The root cause of this narrative is a cultural tension between materialism and minimalism, with the brothers embodying an almost mythic resistance to modern excess. Their story echoes historical patterns of rural self-reliance, but it also raises questions about whether their choices were truly free or shaped by generational trauma, isolation, or unexamined habits. The donation to Stadsmission serves as a redemptive arc, but it also reveals a paradox: their wealth, accumulated passively, was only mobilized for good at life's end.
Implications for human agency are profound. The brothers' story challenges the assumption that wealth must be flaunted or spent to have meaning. Yet, it also underscores how systemic structures—like stock market growth—can reward inaction, while active generosity requires deliberate effort. Who benefits? The charity and its beneficiaries, certainly, but also a cultural narrative that valorizes quiet sacrifice over systemic change. Who bears costs? Perhaps the brothers themselves, who denied themselves comforts others take for granted.
Bridge questions: What might this story look like if told from the perspective of someone who struggled with poverty, rather than neighbors who admired their frugality? Would the brothers' choices be seen as aspirational or tragic? What if their wealth had been used earlier to address the very social issues they later supported—could that have changed their own lives or their community's trajectory?
Counterstrike scan: A bad actor pushing this narrative might weaponize it to shame modern consumption, framing the brothers as moral exemplars while ignoring the privilege of their land ownership and stable investments. The actual content doesn't fully align with this—it presents their choices as personal, not prescriptive—but the risk of moralizing their lifestyle remains. The story is cleaner than a coordinated campaign, but the emotional framing could still be exploited to polarize debates about wealth and simplicity.