De levde nästan som om de ansträngde sig för att göra så lite väsen av sig som möjligt, de tre bröderna John, Artur och Allan, som föddes på en gård på Tjörn under mellankrigstiden.
Ingen av dem gifte sig eller fick barn. Deras avtryck i världen hade kanske ansetts vara minimalt – om det inte vore för det överraskande stora arvet som de lämnade efter sig.
Men Robert Eklund vill inte att de ska falla i glömska. Hans familj bodde granne med ”pojkarna” som han kallar dem trots att de tillhör samma generation som hans mamma, som var deras kusin.
– De har alltid funnits här. De hade kor och hästar och en stor fruktträdgård. Som liten var jag häruppe och plockade jordgubbar och fick 25 öre per kartong. Allan var mycket för fiske och då fick jag vara med. Första gången jag åkte traktor satt jag i Arturs knä, berättar han.
Bröderna levde mycket enkelt. Inget skulle slängas. Papper skulle eldas och matrester kunde ges till djuren. Inga soptunnor behövdes, enligt Robert. Mellanbrodern, Artur, klippte brödernas hår och de hämtade saltvatten från havet för att skölja tänderna.
Allan, som var förtjust i kaffe, skulle aldrig komma på tanken att koka bara till sig själv.
– Om han hade gäster bjöd han gärna. Men annars värmde han vatten och drack det.
– Han var inte snål på något sätt. Inte mot andra i alla fall. Mot sig själv möjligtvis, svarar Roberts fru Madeleine.
Vi träffar paret i huset där bröderna föddes. Det byggdes 1927 – och har sett exakt likadant ut under hela deras liv. Inte för att bröderna inte hade råd att renovera, utan för att de inte såg någon poäng med det.
– Vi hade en liten firma, så jag hade grävmaskiner. Jag sa till Allan: Kan vi inte gräva ner en tank så att du får toalett i huset? Nej, det ville han inte. Det skulle vara utedass.
Handlade det om en gammal vana eller är det något slags grundläggande övertygelse om att livet inte ska vara bekvämt? Madeleine tror inte att Allan hade kunnat ge något bra svar på det.
– Det var bara så det var för honom. Han funderade nog inte så mycket över det.
Robert kommer på ännu en anekdot om bröderna.
– En gång när det hade blåst ner träd i skogen gick Allan och Artur dit med en såg. De stod en i var ända och sågade. Min morbror fick se dem där och gick och hämtade sin motorsåg. Då sa de: Den där kan du gå hem med igen, för så bråttom har inte vi, säger Robert.
Ändå blev de tre anspråkslösa bröderna miljonärer. Hur gick det till egentligen?
Robert berättar att Allan hade jobbat på Volvo i Göteborg sedan han var ung och fram till sin pension. Det var någon gång på 50-talet som han bestämde sig för att köpa aktier. Även äldre brodern Artur hakade på.
– De köpte första gången 1957. Sen såg de väl att aktierna ökade men rörde dem aldrig, säger Robert.
– Precis som om de hade glömt att de fanns, säger Madeleine.
När de äldre bröderna dog blev Allan ensam kvar. Han ärvde broderns aktier – och familjens gård. Robert Eklund frågade om han kunde ta över gården och det fick han mot villkoret att Allan skulle få bo kvar i huset fram till sin död, berättar han.
Även om Allan var mån om sin självständighet tydde han sig till paret när han behövde hjälp. Nu förfogar de över otaliga anekdoter från de senaste tio åren av hans liv. Robert berättar att Allan högg ved som motion, även om han inte eldade.
Madeleine minns att han skulle ha äppelmos till allt. Han hade frysen full med tärnade äpplen som han kokade till mos och åt med köttbullar och kokt torsk.
De kommer ändå på ett tillfälle då han unnade sig något. Hans bil hade gått sönder och han bad Robert följa med när han skulle köpa en ny. Han valde en som kostade 157 000 kronor och ville betala kontant, vilket inte gick.
– Vi fick gå till banken och satte in pengarna igen. Första månaden ringde han rätt ofta och sa: Jag behöver en lektion. Det var för mycket med knappar och sätesvärmare och automat och bakrutetorkare som gick igång. Men han gav sig inte, han var underbar så. Då var han 89 år.
Enligt de båda var han klar i huvudet in i det sista. En fredag i november 2023 hade han kommit hem sent efter att ha spelat bridge med sin kusin, Roberts mamma. Samma kväll såg paret Eklund att det lyste hemma hos honom men tänkte att han kollade på film.
– När vi vaknade nästa morgon och såg att det lös fortfarande, då visste vi direkt. Han hade inte haft tänt om han levde. Han satt i sin säng. Läkaren kom och sa att han hade somnat in lugnt. Han blev nästan 92 år gammal, säger Robert och blir tyst.
Vad betydde Allan och hans bröder för dig personligen?
– Då kan man gå långt tillbaka. När jag var nio år så dog min pappa. Det var tryggt att de fanns där.
– Jag minns en gång, när sotarn hade varit hos Allan och sedan kommit till oss, att han berättade att Allan hade sagt ”min pöjk där nere” om dig. Det var nog så han kände, flikar Madeleine in.
De visste att Allan och hans bröder hade mycket pengar men blev ändå chockade när de fick veta att det rörde sig om över 60 miljoner.
– Jag tyckte det var lite sorgligt på något sätt. Jag tänkte på det där utedasset som stod och lutade, och blev lite arg att han inte unnat sig mer, säger Madeleine.
– Men han behövde inget mer. Han var jättenöjd med sitt liv, säger Robert.
Initialt hade bröderna enats om att allt skulle gå till Allmänna arvsfonden, berättar Robert.
Men Allan hade varit på Stadsmissionen i Göteborg och druckit kaffe. Han hade blivit så tagen av engagemanget hos de unga volontärerna i kaféet att han tog ut och lämnade 25 000 kronor på kassadisken på direkten, berättar Robert.
När Allan började prata om att skriva ett testamente påminde Robert honom om det.
Det gjorde intryck på Allan. I arvshandlingarna som DN har tagit del skrev han att han väljer att donera hälften av sitt aktieinnehav till Göteborgs stadsmission då organisationen ”värnar om alla människors lika värde” och hjälper ”människor som lever i hemlöshet, fattigdom och social utsatthet”.
– Jag tyckte att det var bra för att då visste man ungefär vad pengarna skulle användas till. Och de på Stadsmissionen blev hyperglada för det. De hade aldrig fått en så stor donation, säger Robert.
Ni var aldrig bittra att ni inte fick en större del av kakan?
– Nej, nej. Vi ärvde hans inventarier och en lägenhet i Biskopsgården som vi sålt. Det var nog mest för att han inte ville att andra skulle rota i hans saker. Men vi har så vi klarar oss, vi behövde inte det.
– Nu låter du som Allan, säger Madeleine och skrattar.
Paret har byggt ut och renoverat det gamla huset, något de inte tror att Allan hade haft något emot – han unnade andra sådant han inte hade behov av själv. I hans ära har de döpt gården till Allansgården.
De har beställt en skylt som ska upp så fort de har målat om ladan.
– Det är ett sätt att visa respekt. Vi vill att han ska bli ihågkommen, säger Robert.
Allans gåva ska bland annat bidra till mat och kläder, mötesplatser för stöd och gemenskap samt fritidsaktiviteter för barn och deras föräldrar, skriver Stadsmissionen i ett mejl till DN.
Fakta.Göteborgs stadsmission
Göteborgs kyrkliga stadsmission grundades 1952 att hjälpa utsatta i staden, särskilt de som drabbats av alkoholmissbruk. Verksamheten har vuxit från ett litet rådfrågningskontor till en bredare organisation som samarbetar med kommun och myndigheter.
Alkoholpolikliniken och härbärgen kompletterades med terapiverksamhet, familjerådgivning, arbetsrehabilitering, äldreomsorg, flyktingmottagning och ungdomsverksamhet.