Open art i Örebro och biennalen i Borås visar konst både i det offentliga rummet och på institutioner inomhus. Magnus Bons skillnader i inramningen men likheter i trådar mellan då och nu, tradition och samtid.
En utskrift från Dagens Nyheter, 2026-07-07 12:57
Artikelns ursprungsadress: https://www.dn.se/kultur/tradition-i-fornyelse-pa-open-art-i-orebro-och-borasbiennalen/
Tradition i förnyelse på Open art i Örebro och Boråsbiennalen
Få ut mer av DN som inloggad
Du vet väl att du kan skapa ett gratiskonto på DN? Som inloggad kan du ta del av flera smarta funktioner.
- Följ dina intressen
- Nyhetsbrev
Utställningar
”Open art 2026”
Örebro konsthall, Nikolaikyrkan m fl platser i stan. Visas t o m 6/9
”Borås art biennial. Warps & waves in the fabric of time”
Borås konstmuseum, Textilmuseet m fl platser i stan. Visas t o m 27/9
En kör från den finsk-ugriska minoriteten seto i Estland utgör den oväntade höjdpunkten på årets Open art i Örebro. Fyra kvinnor i färggranna folkdräkter sjunger ett gällt omkväde om teknikutvecklingens baksidor. Om tomheten som datorer och mobiler skapar i oss. Den filmade sången tonar ut i ett ordlöst mummel, och kontrasten är skarp mellan den traditionella körsången och textens samtida, tankeväckande innehåll.
Den estnisk-spanska konstnärsduon Varvara & Mars video visas längst in i deras utställning på Örebro konsthall, tillsammans med några ganska intetsägande AI-genererade och interaktiva verk. Också därför är kören så överraskande.
Att intrycket av den tionde upplagan av Open art överlag är rätt ojämnt kan möjligen skyllas på att man i år fått minskade anslag. Men det beror antagligen mer på att utställningen saknar en tematisk inramning. Många av de runt 40 verken utplacerade på gator och torg framstår tyvärr som ganska tama gester.
Fast en av Mark Jenkins illusoriska gestalter utplacerade kring Svartån får mig ändå att rycka till. En svartklädd figur sitter på huk och sträcker sin hand mot vattnet. Är det en samtida Narcissus eller någon på väg ner i djupet?
Även svenska duon Masu lyckas spegla något av vattenkraften som rinner genom Örebro. Deras svartmålade träpinnar sammanhållna av vita buntband bildar en otyglad virvlande form, som att stadens undre rörelser kommit upp till ytan.
I andra fall tar det sig obegripligt destruktiva uttryck. Performancegruppen Liliths jättelika arm på Stortorget har sorgligt nog vandaliserats två gånger. Även flera av Lena Stenbergs flaggor, där hennes samiska familjefoton tryckts på Rysslands, Sveriges, Finlands och Norges fanor, har rivits ner.
Marja-Leena Sillanpääs trästavar i Nikolaikyrkan utstrålar däremot en bibehållen ceremoniell stillhet. Med sina svarvade knoppande toppar bildar de en underfundig grupp, liksom i väntan på att tas i bruk. Under utställningens sista dag ska de bäras till en hög av sly som Sillanpää placerat intill Slottet. Så sluter hon ett kretslopp.
I jämförelse med årets splittrade Open art ter sig Borås konstbiennal 2026 betydligt mer sammanhållen. Dessutom anknyter den till arvet från textilindustrin som länge utgjorde stadens livsnerv.
Men utställningen försöker också visa på de globala konsekvenserna. Genom ett dussin konstnärers verk på Borås konstmuseum och Textilmuseet, samt delvis i stadsrummet, tecknas en sorgesång över en förlorad epok. Samtidigt som biennalen lyfter fram hantverkets levande kunskap.
Vanliga frågor inom samtidskonsten visserligen, men som här ges en samtidigt poetisk och politisk form. Som när Sohorab Rabbey i en video på konstmuseet drar sitt tygstycke genom Dhakas becksvarta avloppsvatten. Eller när Yasmin Smith glaserar keramik med tungmetaller från Manchesters förorenade floder och när Dzamil Kamanger pärlbroderar ett kurdiskt pass.
Utopi och förtvivlan om vartannat.
På Textilmuseet finns Petra Bauers pedagogiska bord fyllt till brädden med hoppfull solidaritet. Tidstypiska affischer från Borås tidiga kvinnorörelse blandas med fotografier från stadens finska förening och av dagens invandrarkvinnor. Enkelt och direkt visar Bauer på trådar mellan då och nu.
En mer förtätad stämning skapar Marcia Harvey Isakssons samling av vävstolar som står i en cirkel alldeles intill Bauers verk. De säregna och vackra objekten kommer från olika kulturer, men bygger alla på snarlika, urgamla tekniker. Trådar löper spända genom luften, stenar och gamla strykjärn bildar tyngder i ett belyst och balanserat kraftfält. Grovt mohairgarn på golvet binder ihop vävstolarna likt en navelsträng.
I likhet med den estländska kören i Örebro, utgör Harvey Isakssons sceniska installation Boråsbiennalens nav. Och även hon bemöter vår samtida situation genom att betona traditionens vikt.
Läs mer om konst och fler texter av Magnus Bons